Ida och Hannes
Ida Bernas på vinterpromenad med Hannes, det yngsta av familjens tre barn. Foto: Tomas Lundqvist

Efter sju år lämnar Ida Bernas ordförandeposten och passar på att öppna en debatt om förbundets ideologi. ”Nykterhet har alltid väckt känslor och reaktioner. En jantelag med förlegade föreställningar om nykterhet och nykterister lever kvar.”

För mig, som vuxit upp med nykterhetsrörelsen, var steget att bli en del av förbundsstyrelsen betydelsefullt. Jag blev invald som ledamot år 2010, som 26-åring. Då hade jag tidigare engagerat mig i styrelsearbete både inom den nordiska och den europeiska ungdomsnykterhetsrörelsen.

Jag inledde mitt nordiska engagemang då jag var 17 år och det har sedan dess legat mig varmt om hjärtat. Jag fick vänner för livet och en helnykter, religiöst och politiskt obunden gemenskap, som för en tonåring vid den tidpunkten inte gick att få på annat håll. Rörelsens uttalade nykterhet var A och O för mig som ville leva helnyktert utan att ständigt tvingas försvara mitt livsval. Nykterhetsrörelsen var min fristad.

Tre år senare blev jag av förbundets valberedning tillfrågad om jag kunde ställa upp som ordförandekandidat under förbundets höstmöte år 2013. Trots mitt aktiva medlemskap kom frågan överraskande. Jag kände att ordförandes skor var stora att fylla, så jag tog mig tid att begrunda förslaget. Några sömnlösa nätter och goda råd senare vågade jag tacka ja till att kandidera.

Med ordförandeskapet kom flertalet utmaningar. Den för mig känslomässigt svåraste var just frågan om nykterhet som ideologisk bas. Min första uppgift våren 2014 kom på sätt och vis att forma mina år i förbundsledningen.

Vid tidpunkten hade jag ännu inte träffat styrelsen. Det konstituerande mötet var i planeringsskedet. Jag sammanstrålar med personalen i ett möte med en konsult i arbetsplatscoaching. Jag hade inte hunnit vänja mig vid nya tjänste- och förtroendeuppdragsförhållanden.

Plötsligt gjorde mötet en rockad och konsulten ställde mig mot väggen med frågor som ifrågasatte förbundets ideologi. Jag blev överrumplad och förväntades ge svar på tal. Budskapet, enligt konsulten, var klart: nykterheten var ett hinder för utveckling. Den gången gick luften ur mig; min fristad krackelerade.

Att min bild av förbundet blev naggad i kanterna direkt från start ser jag nödvändigtvis inte som en dålig sak. Jag fick visserligen en rivstart, tillika en ögonöppnare. Det var ett faktum: jag måste vara kapabel att resonera mig fram till ett svar oavsett frågans karaktär.

Det hörde oundvikligen till uppdraget att försätta sig i obekväma situationer. Det jag inte visste då var att vi under kommande år skulle vända och vrida på varje liten ideologisk byggsten som utgör förbundet.
Med tiden lärde jag mig att sätta känslorna åt sidan. Under arbetets gång insåg jag allt oftare att nykterheten kräver aktiv och öppen dialog. Utan dialog riskerar ideologin att tas för given och förlora sin förankring. Transparens behövs för att undvika missförstånd, välvilja och ömsesidig respekt för att upprätthålla goda relationer även när åsikterna går isär. För det kan minsann osa om nykterheten! Nykterhet har i alla tider debatterats, väckt känslor och reaktioner. Jag upphör aldrig att förundras över varför nykterhet än i dag kan väcka ont blod, hyschas ner eller att den rentav är så skamlig att den inte går att uttala.

Jag har hört att jag är en högfärdig nykterist. I min bekantskapskrets finns flertalet som inte vågar kalla sig nykterister i rädsla för att bli stämplade. En jantelag med förlegade föreställningar om nykterhet och nykterister lever kvar. Vem ska gå i bräschen för att montera ner fördomarna kring nykterhet om inte nykterhetsrörelsen? Vem ska synliggöra nykterhet, öka förståelsen och acceptansen om inte nykterhetsrörelsen?

Förbundets rusmedelsförebyggande arbete håller nationellt sett högsta standard.Stora satsningar, motiverad och yrkesprofessionell personal har under årens lopp utmynnat i långsiktiga förebyggande åtgärder och metoder samt förtroendefulla samarbeten. Förbundet upprätthåller en efterfrågad expertis som vi på inget sätt ger avkall på. I en enkät bland våra samarbetsparter om hur Nykterhetsförbundet hälsa och trafik upplevs framkom ändå att förbundets namn är föråldrat och ger fel vibbar. Är det nykterheten som skaver?

I tider när förbundets namn diskuteras inom alla förbundets avdelningar, undrar jag vilka signaler förbundet ger samt vilka följderna blir om det låter nykterheten försvinna ur det offentliga rummet?

Slutligen vill jag, inför min avgång, tacka styrelsen, personalen och förbundets hela medlemskår för stöd, uppmuntran och lyhördhet i förtroendeuppdraget. Ett särskilt tack vill jag rikta till avgående styrelseledamot Tor Löjtlin från Nyland. Han har varit styrelsens hjärta, som genuint brytt sig om varje enskild person. Med hög uppdragsmoral har han med gott mod satt sig i sin bil tillsammans med frun Helena och kört tur och retur Vasa–Nyland. Tack, Tor, för förtjänstfulla år i förbundsstyrelsen.

Ida Bernas
förbundsordförande
Nykterhetsförbundet hälsa och trafik

Skriven av Ida Bernas