Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik

Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik

Skriven av Tomas Lundqvist

 

En vanlig missuppfattning är att tiden för att diskutera rusmedelsfrågor med barn infinner sig efter övergången till grundskolans sjunde klass. Sanningen är ändå att yngre barn kan och vill prata om rusmedel med vuxna. Ånni-projektet har med tre pilotförsök utvecklat en ålders- och kultursensitiv lektionsmodell riktad till 10-13-åriga barn och vuxna i deras omgivning.

Rusmedel finns i barnens vardag. Vilken bild får barn av alkohol och tobak i vardagliga situationer när de får information från kompisar, vuxna, internet, föräldrar, reklam, skolan och många olika källor?

– Att tala om rusmedel med sina barn är aktuellt redan i förskoleåldern, säger projektchef Anne Ahlefelt när hon föreläste på Drogförebyggande dagarna.

 – Man kan inte vänta till slutet av lågstadieåldern eller längre. Vi ska tala om rusmedel just då när de syns eller märks i vår omgivning. Må det sedan ske hemma, på gatan eller på nätet. Barn har rätt att få diskutera med vuxna om viktiga saker. Det här gäller också rusmedel.

Med ålderssensitiv menas att barn i olika åldrar kan förstå och delta på sina egna villkor när man talar om rusmedel. När Ånni förbereddes fick man veta att barn gärna vill diskutera och har mycket frågor, men att det sällan fanns vuxna att fråga och diskutera med.

Vårdnadshavarnas åsikt varierade, men det kom fram att många tyckte att barn ännu är för unga att tala med om rusmedel. Bland skolpersonalen ansåg man att frågorna kom fram inom vissa ämnen, men tyckte att ämnet är relevant först i högstadiet.

En annan viktig del av Ånni blev att ta hänsyn till olika kulturella aspekter och mångfalden i det finländska samhället.

– Det är dags att vakna upp och se att i Finland finns det inte bara finnar utan många andra kulturer och språk man måste ta i beaktande, en härlig kulturell mångfald. Vi ska se det mer som en styrka än som något negativt, säger Ahlefelt.

Unga från en annan kultur där alkohol är tabu kan behöva en annan typ av rusmedelsupplysning. När Institutet för hälsa och välfärd intervjuat ryska föräldrar värderade de alkoholsorter på olika sätt. Vin och konjak jämställdes och vodka och cannabis i sin tur uppfattads på ett liknande sätt i förhållande till varandra. Användningen av rusmedel var också situationsbunden.

Ånni-projektet började med att undersöka vilka behov som fanns.

– När vi samlat allt material gjordes en analys för att hitta de speciella behoven. Sen började vi utveckla en modell och verktyg som kunde passa in. Först efter det här satte vi igång med själva arbetet, säger Ahlefelt.

– Min erfarenhet kring rusmedelsförebyggande arbete är att ofta har man bråttom och hoppar rakt in på förverkligandet. Man har en idé och modell som man hört om och så sätter man igång och gör. Det kan vara helt bra men ibland kanske det inte alls går åt rätt håll – det är inte det som behövs just där och man når inte rätt målgrupp.

– Därför har det varit intressant med det här projektet att få hålla i tömmarna och bromsa litet, ta reda på vad som behövs och först sedan börja arbeta.

Målet blev att göra en modell för att snacka om rusmedel med yngre barn och vuxna i deras omgivning.

– Det vi kom fram till var ganska enkelt. Det behöver diskuteras mera om rusmedel och fenomenet som helhet. Barn vill diskutera och har många frågor.

Lektioner med diskussion utvecklades, med tillhörande föräldrakväll. Metoden kallas för Ska vi snacka?

– Detta testades under en hel höst i skolorna i Åbo med ungefär 30 klasser och 500 elever i femman och sexan. Det var en ordentlig mangel vi gick igenom där eleverna kunde vara kritiska.

– Jag vågar påstå att efter den här mangeln har vi en bra metod. Samma gjordes med föräldraträffarna där de fick vara med och säga sin åsikt och utveckla den delen.

Sedan gick man in för att sprida metoden i övriga Åboland och flera skolor togs med. Även kommunernas ungdomsväsen och olika föreningar deltog. I skolorna tyckte man att modellen fungerade bra, men rektorer i pilotskolorna uttryckte att det inte fanns tid att göra arbetet. Det är mycket bättre och trevligare om någon utomstående kommer och gör arbetet tyckte rektorerna.

– Det är synd, för rusmedelsfostran ska inte vara en engångsinsats som någon annan kommer in och gör, tycker Ahlefelt.

– Alla som träffar ungdomar ska jobba för det här så det blir en helhet på eget sätt. Men vi tog åt oss av det här och gick in för att förutom modellen måste man kunna använda olika verktyg som erbjuds där på ett enkelt sätt. Allt för att få ett litet hjälpmedel i den vardagliga diskussionen.

– För det är dit vi vill komma: att rusmedelsfostran ska ske i vardagen. Det kan diskuteras vid morgonmålet, vid lunchen, på vägen till fotbollsträningen, när vi står på busshållplatsen, med en kompis eller med en vuxen. Där har vi alla ett ansvar.

Det var helt klart att barnen vill diskutera rusmedel. De har en massa frågor. De vill berätta och de vill fråga när någon ger dem möjligheten att diskutera.

Ånni-projektet är fyraårigt och är nu inne på slutrakan. Det startade 2014 i Åbo bland finlandssvenska elever. Sedan fortsatte man med försök i Joensuu där rysktalande familjer involverades och i Vanda med somaliska elever och familjer och är nu inne på slutrakan under Finlands 100-årsjubileum.

Läs mer och hämta material på webbplatsen ånni.fi

Ska vi snacka? underrvisningsmallar på olika språk

Undervisningsmall i pdf-format

 Replik

Tidskrift från den finlandssvenska nykterhetsrörelsen.


Re på Twitter
@replikmag

Replik på nätet

 Replik 3/2019

 Replik 2-2019

Replik 1/2019