Inget tar så ont i hjärtat som att se ett lidande barn.
Det är sorgligt att barn lider på grund av vuxnas missbruk eller psykiska ohälsa och det är enormt viktigt att andra vuxna kan upptäcka det, hantera det och förebygga det. I den här bloggen ska vi fundera kring hur vi som finns i barnens och de ungas liv kan hjälpa de vars föräldrar har någon form av beroendesjukdom.
Uppskattningsvis vart fjärde barn i Finland har någon gång under sin uppväxt en vårdnadshavare som dricker för mycket eller missbrukar andra rusmedel.* Om vi tänker efter så har vi alla någon i vår familj, släkt eller bekantskapskrets med ett problematiskt förhållande till alkohol. Men att det faktiskt är en fjärdedel av oss här i världens lyckligaste land som har rusmedelsproblem – det är anmärkningsvärt! Då talar vi redan om en folksjukdom.
Det hjälper varken den som har ett beroende eller deras barn att vi hysch-pyschar kring problemet. Det är fascinerande att det ligger ett tabu på att prata om alkoholism samtidigt som alkohol är så starkt rotad i den finländska kulturen. Med tanke på att alkohol (och andra rusmedel) är starkt beroendeframkallande så är det ganska naturligt att flera i något skede av livet utvecklar ett beroende. Vi måste kunna prata om ett så omfattande och giftigt fenomen.
Anette Rönnlund-Nygård som jobbar på USM r. f., en förening som ger beroendevård på svenska i Finland, har startat Ninni-grupper som stöd för barn och ungdomar som har erfarenhet av missbruk i sin familj. Anette poängterar att det första vi behöver göra för att komma åt att hjälpa dessa individer är att våga tala om ämnet:
”Det enda sättet att få bort skuld, skam och tabu kring alkoholism, missbruk eller psykisk ohälsa är att tala mera om det och att göra folk medvetna om vad det handlar om. Vem som helst kan bli beroende eller börja må dåligt.”
Vi behöver alltså skapa ett tryggt diskussionsklimat där vi inte pratar stigmatiserande om beroenden och psykisk ohälsa. Genom att uppmuntra och skapa diskussioner kan vi upptäcka barn och unga i behov och se till att de får stöd i god tid.
Vi har hört om maskrosbarn. Barn som trots hårda odds i livet klarat av att växa upp till sunda fungerande individer. Det är möjligt om barnet har någon trygg vuxen i sitt liv. Det kan vara ena föräldern, en släkting, en granne eller en lärare. De värst utsatta barnen kan inte räkna med att den trygga vuxna finns där hemma. Därför är det oerhört viktigt att vi som finns på skolan och kommer i kontakt med barn och unga genom fritidsintressena är lyhörda och uppmärksamma. Om du känner oro är det viktigt att du agerar. Ta din magkänsla på allvar och utgå inte från att någon annan gör något åt saken. Anette Rönnlund-Nygård tipsar oss om att vara envisa när vi misstänker nåt:
”Om du har en oro för ett barn ska du fråga hur hen mår, fråga, fråga, fråga. Barnet kanske inte berättar första gången men nån dag kanske det öppnar sig. Visa att du bryr dig, redan det är en god gärning och tröstar barnet. Barn klarar av att leva i familjer med missbruk om de bara får lite hjälp och rätta redskap.”
Det är lätt att vi pratar om de människor vi är oroliga för och så glömmer vi att prata med dem. Utsatta barn och unga behöver bli sedda. Även om de jobbar hårt för att dölja det som är svårt. Ställ öppna och intresserade frågor. Le, stanna upp, visa att du har tid, lägg undan telefonen och andra agendor för en stund.
Ifall du vill fråga upp mera specifikt om något du märkt i barnets eller den ungas beteende kan du utgå ifrån egen oro i stället för att anklaga eller ställa den andra mot väggen. Berätta och beskriv vad det är som bekymrar dig och berätta hur du kan hjälpa. Att utgå ifrån egen oro fungerar också bra när man som skolpersonal måste ta kontakt med barnets vårdnadshavare. För mera ingående tips om hur man berättar om sin oro se boken ”Ta upp oron – En handbok i tidiga dialoger” av Esa Eriksson och Tom Erik Arnkil.
Ifall du får förtroendet och barnet eller den unga vill dela sin oro och misströstan med dig behöver du vara en god lyssnare och visa att du tål att höra på, oavsett vad som berättas. Säg inget elakt eller förnedrande om föräldrarna. Var respektfull. Var förberedd på att du inte kan ändra på situationen hemma hos barnet. Du kan inte lösa problemet med en missbrukande förälder, i alla fall inte genast. Men det du kan göra är att hjälpa barnet sätta ord på sitt illamående. Redan det hjälper. Det hjälper också att berätta för barnet hurdana känslor som är vanliga för barn som lever i missbrukarfamiljer. Här en lista på de vanligaste av den svenska barnrättsorganisationen maskrosbarn.org:
Anette Rönnlund-Norrgård betonar också att vi inte får glömma det som är positivt när vi hjälper ett barn som lever i missbruksförhållanden:
”Vi måste jobba hårt för att barnets styrkor och positiva erfarenheter alltid ska finnas med i processen.”
Det är okej att ta in andra vuxna i bekymret för en elev när du upplever att du inte har resurser eller kompetens att hantera det själv. Tanken är inte att vi ensamma ska lösa alla problem. Som lärare har du redan gjort en stor skillnad när du upptäckt att det finns anledning till oro. Om du är osäker på vad som är rätt att göra ska du kontakta kuratorn, hälsovårdaren, kolleger eller rektorn på skolan.
Om en elev/studerande har berättat nåt i förtroende för dig och du vill berätta det vidare till en annan vuxen kan du säga till barnet nåt i stil med:
”Tack för förtroendet men jag känner att jag behöver ta hjälp av nån annan nu. En del av mitt jobb är att ta såna här saker på allvar.”
Man kan hänvisa till sitt uppdrag och att man som lärare har en skyldighet att reda ut problemet. Sen – var nöjd med den bit du har gjort. Du har satt bollen i rörelse.
När du och din klass får en chans att diskutera rusmedel och hur de påverkar oss – gör det! Skapa rum för såna samtal. Det kan vara en kort fem minuters apropå-diskussion eller en hel lektion kring det. I PEPP:s årsklocka hittar du många exempel på lektionsmaterial som du kan ta in i klassen. Vi har diskussionsunderlag, videos och uppgifter för lågstadiet, högstadiet och andra stadiet.
För dig som jobbar på en skola gäller det att räkna med att det i varje grupp eller klass finns i alla fall en elev/studerande som går omkring med oro och ångest kring rusmedels situationen där hemma. Men som tur har barn oftast lättare än vuxna att tala om rusmedel och psykisk ohälsa. De talar gärna om svåra saker om de får rätt tillfälle.
Hoppas ni får många fina samtal!
Blogginlägg av Katja Turpeinen, PEPP-koordinator
Länkar till studier och statistik kring finländares alkoholvanor och missbruk samt hur detta påverkar familjen och de barn som växer upp med missbrukande föräldrar:
* https://sotkanet.fi/sotkanet/fi/metadata/indicators/4766
*https://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/136800/THL_TEE029_2018.pdf?sequence=1&isAllowed=y
* https://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/131418/URN_ISBN_978-952-302-738-1.pdf?sequence=1#page=84
