Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik

BOK
Hundra dagar hemma
av Matilda Gyllenberg
Illustrationer: Maria Sann

Nike kan inte gå till skolan och hon kan inte säga vad det beror på. I sängen är det tryggt och mjukt och där finns inte stök då det mörka oförklarliga griper tag. Bara mjukis-djurens bo. Lärarna tjatar, mamma tjatar, kuratorn och psykologen tjatar. Bara hennes bästis Mia och mormor är som vanligt och kan prata om roliga viktiga saker utan tjat.

Matilda Gyllenberg skriver rakt och rappt om Nikes tankar som slingrar sig likt en bläckfisk från glädje till svarta känslor. Som läsare får man förståelse för hur det känns då magen knyter sig och det är omöjligt att gå utanför dörren. Vi känner hur ljudet och lukterna i matsalen kryper under huden på Nike och vaktmästarens iskalla blick gör att hon blir tvungen att springa hem.

De vuxna i boken försöker med allt från hot till förståelse. Inget hjälper då livet känns svart.
Då simhallen brinner ner får Nike och Mia annat att tänka på. Att lösa gåtan om vem som brände ner den skingrar Nikes tankar. Hon lockas hemifrån och Mia och hon hittar bevis. Undrar om polisen ser deras briljans ? Kan de lösa mysteriet? Sen finns ju också galna Staffan i 6B som nästan har det värre än Nike. Och hon förstår honom. Hon har sett det i hans ögon.

Det är inte så lätt att skriva om hemmasittare på ett trovärdigt sätt. Matilda Gyllenberg lyckas skriva så att man förstår Nikes ångest och samtidigt också mammans oro och bekymmer. Matilda vågar skriva om både Nikes vredesutbrott, där hon sopar ner grejer och om mamman som är helt utmattad.
Kärleken och värmen mellan mamma och Nike sätts på prov. Tur att bonuspappan Ville stöttar dem. Hennes pappa bor i Danmark och tar sitt ansvar först då allt känns riktigt mörkt.

Klimatångesten tar plats genom mormors och Nikes fågelintresse och de oroar sig för att flyttfågarnas tidtabeller rubbas.

I Hundra dagar hemma fångar Matilda Gyllenberg en av de viktigaste frågorna i samhället – varför mår unga dåligt? Varför tar sig inte vuxna tid att lyssna på dem i stället för att pressa?

Maria Sanns svartvita illustrationer ringar in Nikes mörker. Slutet är hoppfullt då vi ser Nike, i sin sköna onepiece, få mod och kraft att rusa ut ur sin ångestbubbla.

Recension av Susan Sandberg-Ek

Eos på bokmässa med Matlida Gyllenberg

– Jag ville skriva om barn som slutar att gå till skolan, fast de egentligen vill gå dit, säger Matilda Gyllenberg, då hon intervjuas på Bokmässan i Helsingfors av elever från åk 5 och 6 i Karamalmens skola.

– Jag läste att det blivit vanligare med hemmasittare, som det kallas, efter pandemin. Tusentals barn går inte till skolan av olika orsaker, säger Matilda.

– Jag ville ge en röst åt Nike som sitter hemma i hundra dagar.

Matilda berättar att hon också ville ha ett mysterium i boken som för handlingen framåt. Simhallen brinner ner och Nike vill lösa mysteriet och det är det som får henne att gå ur huset och tänka på annat. Barn är experter på att få vardagen spännande.

Hur skrev du boken?
– Jag är en intuitiv författare och jag planerar inte så mycket. Jag hade bara tänkt ut en huvudperson och temat och så började jag skriva.

Vem ska läsa boken?
– Jag tycker att både barn och vuxna ska läsa boken Det är ett viktigt tema och saker som många ungdomar funderar på.

Varför blev du författare?
– Jag ville bli författare redan då jag var liten och jag brinner för samhällsfrågor. Det jobbar jag också med i mitt vanliga jobb som journalist.

Boken handlar också om andra viktiga saker som vänskap, klimatfrågor, Nikes familj och alla hennes tankar, kriget i Ukraina och om man ska vara vegeterian.

– Jag ville få in alla tankar som man funderar på och som påverkar Nike så att hon inte vill gå till skolan.

Matilda berättar också att det tar länge att skriva en bok. Först skriver författaren, så läser förläggaren manus och man ändrar en hel del i texten. Sen ska den kanske illustreras och tryckas och så tar det ännu ett halvt år innan den kommer ut.

– Maria Sann har gjort illustrationerna i boken. Det var otroligt intressant att samarbeta med henne, säger Matilda Gyllenberg.

Text och bild: Susan Sandberg-Ek