Replikledare av Jan Kronholm
När Johan Axel Olsson i Gamlakarleby pläderade för grundandet av en svensk nykterhetstidning ville han förlika den vid det murbruk som skulle hålla samman ett organisationsbygge, där medlemmarna var tegelstenarna. Det blir ingen byggnad bara med att rada sten på sten, sade han vid ett möte 1895 där man diskuterade bildandet av en kretsorganisation för nykterhetsföreningarna i norra svenska Österbotten. Olsson påminde också om att det i en byggnad måste finnas fönster, dörrar och ventiler för att släppa in luft och möjliggöra kommunikationen med den yttre världen. En tidnings uppgift var enligt honom ”att låta friska vindar blåsa bort allt unket och förskämt, att låta kunskapens sol kasta sitt förklarande skimmer över liv och död.”
Man kan kanske tycka att Olsson tog i och blev lite väl högtravande. Det han gjorde sig till tolk för var ändå något som präglade idealismen i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets folkrörelser. Han var helt enkelt på bettet i en tid när det grundades nykterhetsföreningar, ungdomsföreningar, arbetarföreningar, frikyrkoförsamlingar och andra ideella organisationer. Han ville något.
Det här hände sig för 127 år sedan. Balder hette den tidning som Olsson grundade. Den skulle senare bli organ för Finlands svenska nykterhetsförbund och heta både Fram och Hembygden, innan den i början av sjuttiotalet blev Replik, den tidning som nu, av allt att döma, utkommer med sitt sista nummer. Nedskurna bidrag till det förebyggande nykterhetsarbetet kräver inbesparingar.
Men frågan i rubriken kvarstår. Vad är meningen med en tidning? I det här fallet en organisationstidning. Jag tror att svaret fortfarande går att finna i det som Axel Olsson sade för 127 år sedan: en tidning är det sammanbindande murbruket i ett organisationsbygge. Men inte bara det. En välredigerad tidning ska också förmedla kunskap, tankar och idéer, till läsarna – och från läsarna. För en liten organisation finns också ett behov av att dokumentera och, i ord och bild, visa vad man sysslar med och åstadkommer.
Ska vi vara ärliga så får vi väl konstatera att Replik och dess föregångare lyckats både bättre och sämre med detta. Resurserna har alltid varit knappa, men uthålligheten har det inte varit något fel på. Utmaningar, framgångar och även tillkortakommanden har satts på pränt. Genomgående har den idealism som präglade den tidiga nykterhetsrörelsen och det förebyggande nykterhetsarbetet gett återklang i tidningen. Tidvis mera påtagligt, tidvis mindre. Att Replik, för att använda Axel Olssons ord, varit ett sammanhållande murbruk i sin krets, i den finlandssvenska nykterhetsrörelsen, kan ingen förneka.
Det som inte går att komma förbi är att under de senaste årtiondena har hela vårt medielandskap förändrats. De så kallade sociala medierna tar nu en allt större plats i människors liv. Tidningar, tidskrifter, radio och tv är inte längre de enda valen när det handlar om nyhets- och kunskapsförmedling. För många framstår det kanske som en naturlig utveckling, något som vi måste anpassa oss till och utnyttja på bästa sätt. Men ändå: varje gång en finlandssvensk tidskrift försvinner är det en förlust för dess läsekrets och en domänförlust för Svenskfinland. Kanske är det först när det händer som vi fullt ut förstår vad som varit meningen med tidningen?
Jan KronholmReplikredaktör 1973–1979
