Mera tid för det förebyggande arbetet behövs

Jenna Särkiniemi-Snellman. Foto: Tomas Lundqvist

En helhetssyn på människan behöver genomsyra det rusmedelsförebyggande arbetet bland unga. Bruk av rusmedel kan i vissa fall vara ett symtom på ett annat grundproblem. Bland annat det här framkommer i Jenna Särkiniemi-Snellmans magisteravhandling i hälsovetenskaper där hälsovårdare, kuratorer, psykologer och andra som jobbar inom elevhälsan har intervjuats.

Jenna Särkiniemi-Snellman jobbar nu inom studenthälsovården och har också erfarenheten att unga självmedicinerar med rusmedel på grund av psykisk ohälsa.

I studien utkristalliserade sig tre huvudkategorier. De intervjuade tyckte att rusmedelsförebyggande arbete är ett kunskapskrävande område och en del av en större helhet. De ansåg också att det är ett gemensamt arbetsfält som är mångprofessionellt och där hemmet har en viktig roll, och att fördelning av ansvar i samhället är en central aspekt.

– Det finns faktorer både på individnivå och på samhällsnivå som påverkar och behöver beaktas i det förebyggande arbetet, säger Jenna Särkiniemi-Snellman.

Tanken att rusmedelsförebyggande är en del av en större helhet innehåller flera underkategorier: attityder hos unga, problematik bakom rusmedelsanvändning, strukturer i förebyggande rusmedelsarbete och resurser som behövs. I alla intervjuer lyfter personalen inom elevhälsan fram resursernas betydelse för det förebyggande rusmedelsarbetet. Resurserna innebär i första hand både ekonomiska och tidsmässiga resurser.

– Attityderna gentemot rusmedel har förändrats hos en del elever eller håller på och förändras. Samtidigt märker personalen en förändring i samhällets sätt att se på rusmedel. De intervjuade ser en polarisering i attityderna gentemot rusmedel som ger nya utmaningar bundna till individens hälsa och ställer nya krav.

Enligt elevhälsan uppmärksammas det förebyggande rusmedelsarbetet: det har blivit synligare i skolans vardag och det pratas mera om det. I intervjuerna lyfts skolornas rusmedelsplaner fram som underlättande verktyg i arbetet. Rusmedelsplanerna gör det också lättare att ingripa om en elev misstänks använda rusmedel.

Men strukturerna får också kritik. Arbetet kan kännas vagt och hänga i luften utan kontroll över vad som görs och verksamheten saknar kontinuitet. Deltagarna lyfter fram att det förebyggande arbetet begränsar sig till enskilda och oregelbundna punktinsatser. Även de rusmedelsförebyggande arbetsgrupperna i kommunerna får en del kritik för att inte fungera tillräckligt bra.

Elevhälsan efterlyser tydligare strukturer för det förebyggande rusmedelsarbetet i skolan för att kunna vara effektivare.

– Man önskar scheman att följa för varje årskurs, kommunala planer och en samsyn kring vad man satsar på i skolan. Det behövs regelbundna och mindre rusmedelsförebyggande interventioner istället för oregelbundna och stora punktinsatser. Och man önskar planer och färdigt arbetsmaterial att dela ut till lärarna.
Personalen inom elevhälsan ser att tidigt förebyggande arbete, redan från och med småbarnsåren, är en väsentlig del av det förebyggande rusmedelsarbetet.

– Det tidiga förebyggande arbetet i småbarnsåren anses ha en koppling med det förebyggande rusmedelsarbete som senare görs i skolan. Flera av deltagarna anser att det förebyggande rusmedelsarbetet börjar vid mödra- och barnrådgivningen, där familjen bör få den hjälp de behöver med vardagen.

Ett utmanande arbetsfält
Rusmedelsförebyggande är ett utmanande arbetsfält som är kräver mycket kunskap, säger deltagarna i studien. Att som vuxen göra sin röst hörd i korselden av ungdomskultur och grupptryck uppfattas som utmanande.

En av deltagarna säger att alla vet att det är jätteviktigt med förebyggande arbete, men det känns lite som att vi är handfallna och inte riktigt har metoden och inte vet vad som fungerar.

– De intervjuade berättar att eleverna ibland har mera information och kunskap om rusmedel än vad de själva har. De upplever också att de inte hänger med i utvecklingen. De talar om en mycket hög kunskapsnivå hos en del elever samtidigt som de känner att de själva inte har samma kunskapsnivå, säger Särkiniemi-Snellman.

Trots att de intervjuade talat om att de saknar tillräcklig kunskap om förebyggande rusmedelsarbete ifrågasätter de om elevhälsan måste veta och kunna allt i detalj för att kunna hjälpa unga. En deltagare anser att det är nödvändigt att acceptera den egna okunskapen medan en annan anser att man inte är en dålig hälsovårdare eller kurator om man säger till den unga att man inte känner till en specifik sak.

Elevhälsan lyfter också fram en oro kring diskussionsklimatet. Ungdomarna kan uppleva att vuxna är misstänksamma och inte visar tillit till unga. Det kan vara en orsak till uppfattningen att kommunikationen mellan unga och vuxna blivit sämre. Eleverna är ibland oärliga när användning av rusmedel diskuteras. Detta förklaras i viss mån med att eleven är rädd för eventuella åtgärder som kan vidtas om de använt rusmedel.

– En deltagare upplever att eleverna i allmänhet har lättare att prata om alkohol och tobak samtidigt som de har det svårare att prata om droger och cannabis.

Förmågan att diskutera, fundera och reflektera tillsammans med unga uppfattas som viktig. Att använda pekpinnar i det förebyggande rusmedelsarbetet ses inte som konstruktivt.

– Pekpinnemässiga arbetssätt bedöms leda till att eleven inte lyssnar på vad som sägs.

Naturligt att diskutera
En del av de intervjuade ser det som naturligt att diskutera rusmedel med eleverna. Öppenhet betonas, samtidigt som en anklagande ton i samtalen ses som destruktiv. Vikten av att vara lyhörd och anpassa samtalet till elevens behov och den situation där hen befinner sig nämns också som gynnsamt.

En deltagare lyfter fram motiverande samtal som en fungerande metod att tillämpa i det förebyggande rusmedelsarbetet och att det inte är speciellt svårt att tala om rusmedel: “Jag tycker inte det att diskutera rusmedel är svårt då man ändå snackar om folk som skär sig och har dödstankar, då är det inte svårt att diskutera alkohol.”

– Deltagarna talar om ett existerande kunskapsbehov. Att få uppdaterad kunskap om själva rusmedlet som substans, men även om rusmedelsförebyggande arbetssätt, lyftes fram i intervjuerna som viktiga kunskapsbehov.

– En deltagare önskar mera kunskap om hur förebyggande rusmedelsarbete kunde genomföras mer heltäckande. Det vill säga hur elevhälsan kunde nå ut till större mängder elever och inte enbart rikta fokus på individuella interventioner.
Behovet av evidensbaserad kunskap togs också upp.

– En deltagare framhöll till exempel behovet av att ta del av ny forskning, samtidigt som den nya forskningen borde vara lättillgänglig.

Behovet av evidensbaserad kunskap framhölls genom att betona vikten av att välja de rätta metoderna att jobba rusmedelsförebyggande.

Samarbete viktigt
Deltagarna ser behovet av att utveckla det professionella samarbetet när det gäller förebyggande arbete. Professionellt samarbete med lärarna upplevs som givande, men ibland också utmanande.

En del av deltagarna anser att samarbetet med lärarna fungerar bra, medan andra anser att samarbetet inte fungerar eller att det inte överhuvudtaget existerar. Ett fungerande samarbete med lärarna syns konkret exempelvis när läraren tar upp sin oro om en elev med elevhälsan. En deltagare ser positivt på lärarens roll i det förebyggande rusmedelsarbetet i och med att läraren träffar eleverna varje vecka medan elevhälsan möjligtvis träffar eleven en gång under läsåret.

En intervjuad säger att “när alla lärare jobbar för att vi skall hålla skolområdet rökfritt så fungerar det bättre”. En annan deltagare säger: “Jag tänker lite på det här med att lärare skulle ta upp rusmedel. Det tror jag att skulle vara en jättebra idé, om man tänker hur många timmar eleven ser sin lärare i veckan, så har de förhoppningsvis ett stort förtroende”.
Förutom lärarsamarbetet lyfts också polisens roll fram för det förebyggande rusmedelsarbetet på skolan. Elevhälsans erfarenheter av skolpolisens verksamhet på skolorna varierar från att vara tillfreds med polissamarbetet till att uppfatta att polisen aldrig besöker skolan och eleverna.

Polisens deltagande på föräldramöten ses som positivt och elevhälsan talar om att de i samband med föräldramöten själva fått ta del av ny kunskap och aktuell information rörande rusmedel bland unga. Det framkommer att en del av polissamarbetet upprätthålls via inofficiella kanaler genom att kontakta bekanta poliser för samarbete.

Enligt Jenna Särkiniemi-Snellman uppfattas samverkan med föräldrarna som väsentligt för arbetet. Personalen inom elevhälsan berättar att det i vissa fall går bra att samarbeta med föräldrarna, medan det ibland blir svårare att jobba rusmedelsförebyggande om föräldrarna inte samarbetar och står på samma sida som elevhälsan.

– Behöver man lösa en situation så är det lättare om barnet känner att det får stöd hemifrån. Det kan bidra till att situationen utageras på ett gynnsamt sätt.

– Medan hemmets roll i det förebyggande rusmedelsarbetet kan fungera som en möjlighet och utmaning för elevhälsan nämns också önskemål och behov för att stärka hemmets roll. Att ge mera information och ny kunskap till föräldrarna lyfts fram i flera intervjuer.

En fråga om ansvarsfördelning i samhället
Elevhälsan talar om olika uppfattningar kring ansvarsfördelningen inom det förebyggande rusmedelsarbetet på skolan, men också utanför skolan. Det förekommer osäkerhet kring ansvarsfördelningen gällande arbetet. Vems är ansvaret sist och slutligen att hålla sig uppdaterad och se till att det förebyggande rusmedelsarbetet påbörjas och blir genomfört?

– En deltagare upplever att det saknas en person som koordinerar och har det övergripande ansvaret för det förebyggande rusmedelsarbetet, medan en annan deltagare bedömer att det är skolans rektor som bär ansvar för att hälsofostrande insatser förverkligas på skolan.

Samtidigt framhåller deltagarna i en hel del intervjuer att varken elevvården eller skolan ensamma kan ta allt ansvar över det förebyggande rusmedelarbetet. Ett delat ansvar där föräldrar, fritidssektorn, myndigheter, organisationer och politiker är involverade i arbetet föredras av elevhälsan. Deltagarna önskar att det förebyggande rusmedelsarbetet i kommunen inte skulle begränsa sig till skolan.

Tomas Lundqvist

Jenna Särkiniemi-Snellmans magisteravhandling inom hälsovetenskaper vid Åbo akademi (2020): ELEVHÄLSAN SOM EN DEL AV DET FÖREBYGGANDE RUSMEDELSARBETET – En kvalitativ studie. I studien har 27 professionella yrkesmänniskor inom elevhälsan i Österbotten intervjuats. Jenna Särkiniemi-Snellman är magister i hälsovetenskaper och även utbildad hälsovårdare.

Forskning | Hälsovetenskap | Jenna Särkiniemi-Snellman
Artiklar

Dela